Den 9 september 2021 anordnade Textpiloterna i samarbete med Svenska barnboksinstitutet (Sbi) och med stöd från Stockholms stad programmet ”Järva i litteraturen – platsens betydelse i fiktion för barn och ungdomar” på Järva Folkets Park.
Ett tjugotal besökare kom till Studion, framförallt bibliotekarier, lärare och andra litteraturintresserade personer med anknytning till stadsdelarna kring Järvafältet. Efter en smarrig vegetarisk macka från Yalla Rinkeby hälsade Lillemor Torstensson från Sbi och Katarina Lycken Rüter från Textpiloterna alla välkomna.
Djupdykning i texten och platsen
Maria Nikolajeva inledde med att berätta om de barnlitterära vandningar hon lett i Stockholm under 2020 och 2021, bland annat i Rinkeby.
– När vi läser om platsen får vi också en upplevelse av platsen, inte som om utan på riktigt. Om vi sedan befinner oss på en plats som vi har läst om så aktiveras våra minnen, sa hon.
Upplägget för vandringarna har varit att deltagarna har läst den aktuella boken i förväg.
– Vandringarna är en djupdykning i en text och en plats, sa Maria Nikolajeva.
Tre författare
Sedan blev det dags för kvällens tre författare att kliva fram: Seluah Alsaati som fick debutantpriset Slangbellan för ”Inte din baby”, Melody Farshin som skrivit ”Mizeria” och ”Lowkey” och Gunilla Lundgren som skrivit en rad böcker tillsammans med romska barn i Rinkeby, senast ”Min mamma är en ängel”.
Alla tre har en stark koppling till Järva i sitt skrivande. För Gunilla Lundgren var det Rinkeby som gjorde henne till författare, då hon började skriva tillsammans med romska barn i stadsdelen.
– Alla böcker som vi har gjort i Rinkeby handlar om Rinkeby. Jag försöker göra något som är någon sorts sanning.
Gunilla Lundgren berättade att barnen får använda engångskameror för att ta bilder som sedan ligger till grund för illustrationerna.
– Det är mycket som kan bli fel. Husen, soffan, kopparna. Om man aldrig har varit i Rinkeby kanske man inte ser det, men för barnen som bor där är det viktigt. De kan säga: ”Åh, precis en sådan soffa har min farmor!”
”Platsen jag älskar mest”
När Seluah Alsaati skrev ”Inte din baby” var platsen också viktigt.
– Vilken är platsen i världen som jag älskar mest? Järva. Jag växte upp i Akalla och har bott i Tensta och jobbat i Rinkeby. Mitt hjärta finns här även om jag nu bor i Skärholmen. Järva är en plats där jag byggt upp mina erfarenheter.
Medan Seluah Alsaatis har valt att namnge specifika platser har Melody Farshin valt att skapa en fiktiv plats som bär många tydliga spår av Järva, men ändå låter läsare från andra områden känna igen sig.
– När jag började skriva ville jag skriva för de som inte har sett sig själva i litteraturen. Mina karaktärer har ingen etnicitet. Alla namn är muslimska, men de namnen finns i hela världen, från Bosnien till Somalia. Man kan se sig själv eller någon i bekantskapskretsen i dem.
På samma sätt ville hon beskriva orten. Det är ett klassiskt miljonprogramsområde, med kännetecken som bänken i centrum och butiker som det kanske inte går så bra för.
– Och alltid en kiosk och en amo.
Språket som plats
Moderatorn Katarina Lycken Rüter frågade om språket också kan vara en plats. Melody Farshin nickade.
– Jag använder mycket slang, men vi har slang i Stockholm som man inte använder i Malmö och Göteborg eller som betyder något annat. Det är så med sociolekter överlag. I Göteborg säger man bamba till matsal och tror att det är helt normalt. Jag har försökt använda ord som finns i hela landet.
Även Seluah Alsaati använder slang i sitt skrivande.
– Min bok utspelar sig i Husby och Rinkeby, så jag har tagit rakt av som jag pratar. Unga som läser säger att det är just språket som gör ett de känner connection. ”Wow, får man skriva det här i gen bok?”
Ungdomar som läser boken i skolan får ibland förklara orden för sin lärare.
– Det blir en rolig grej. Jag vill skriva som jag eller andra pratar och har inte känt att jag behöver skriva finare eller bättre. Det här är jag, sa Seluah Alsaati.
Litteratur som spegel – och fönster?
Att läsarna ska kunna känna igen sig är viktigt för alla tre författare. Melody Farshin berättade att den finaste reaktionen hon har fått är när någon berättar att ”Mizeria” är den första boken de läst.
– Jag har själv inte haft den finaste relationen till litteratur. Den har fått mig att hata mig själv. Jag såg skurken och hedersförtrycket, för det är så muslimer porträtteras. Jag är från Iran och fick läsa ”Inte utan min dotter” i skolan.
– Men kan litteraturen också vara ett fönster mot andra världar? Kan böckerna öppna Järva för de som inte själva har en relation till platsen? frågade Katarina Lycken Rüter.
– Vi är alla nybörjare. När jag gick vandringen med Maria Nikolajeva såg jag ett nytt Rinkeby, efter att ha arbetet här i 50 år, sa Gunilla Lundgren.
Seluah Alsaati höll inte med. Hon skriver inte främst för andra ska förstå den plats hon växte upp på.
– Om andra också läser kommer jag att bli jätteglad, men jag skriver för dem som är som jag. Det är de historierna jag vill få fram. Jag orkar inte vara den som hela tiden förklarar mig. Låt mig prata för dem, till dem och med dem.
Melody Farshin skriver också främst för att läsaren ska känna igen sig, inte få aha-upplevelser.
– Alla böcker jag läste när jag växte upp var sci-fi för mig. Jag kan inte relatera till att ha häst och ett lantställe. Jag kan inte relatera till att ha en fin relation med mormor. Min mormor fick aldrig visum för att komma hit.
